Louise Petersson

Satt och gick igenom en massa gamla bilder, tankarna om att jag faktiskt är där jag är idag är ganska otroligt. För 6 år sedan såg mitt liv annorlunda ut,Jag hade ett stabilt förhållande och var förlovad med den jag trodde var mitt livs kärlek.Jag trodde jag var vuxen och var lycklig. Men jag var varken lycklig eller vuxen. Jag flyttade hemifrån när jag var 18. Och träffade snabbt en kille som jag blev upp över öronen förälskad i. Det var väl inte så mycket mer med det. Ung och Kär och blåögd. Problemet var bara att vi hade olika kulturer. Han var kurd och jag var svensk. Det är inte alltid det sker kulturkrockar i sådanna förhållande.Men det är nog ganska vanligt,om jag talar utifrån egna erfarenheter. I vårt förhållande skedde kulturkrockar redan från dag ett. Han var kurd och skulle gifta sig med en kurd så var fallet. Det var inget som bekom mig så mycket i början att gifta sig fanns långt bort i mina tankar. Vi träffades på helger, då var det enklast att träffas då han inte fick träffa någon tjej överhuvudtaget och kunde dra en lögn om att träffa vänner. Men alla vet hur det är när man är kär tillslut umgås man varje dag i princip eller talar i telefon. Det dröjde inte länge innan förhållande uppdagades för hans familj. Vänner och andra till familjen hade ifrågasatt vem tjejen var som han sågs med. Det tog slut. Och jag var förstörd. Inte han. Han stängde av och talade om att familjen är det viktigaste. Han kan bara ha en kvinna i sitt liv och det är hans mor. Det dröjde inte mer än en vecka innan han stod utanför dörren igen och grät och berättade sanningen. Han älskade mig men han får inte för sin familj. Hans mamma hade inte varit troende på det viset innan de hade kommit till sverige. När hon kom till sverige blev hon troende, påtvingad att bära slöja och gift med en 30 år äldre man. Som nu var familjens överhuvud. Min fd. hade ett bra jobb med bra lön. Men ju längre förhålllande flöt på i hemlighet igen. Extra hemligt. Ifrågasatte jag ofta varför han aldrig kunde bidra med någon kostnad för mat eller något annat. Han berättade hur hans styvfar tog varenda krona han hade för att de skulle kunna åka hem till kurdistan på sommrarna och kunna köpa tv-apparater. De försökte dela på oss många gånger. Men efter 2 år insåg de trodde vi att de gjorde att de inte kunde dela på oss. Jag blev inbjuden till dem och togs imot med varma armar. Och båda två trodde att detta skulle gå vägen. Tillslut börja de inflika om att vi borde gifta oss. Vi förlovade oss och blev inbjudna hem till dem för att fira. Då började kraven komma. De ansåg att vi bara fick gifta oss om jag blev muslim. Jag vägrade. Och då började mutorna. Jag skulle få mitt körkort betalt en fin lägenhet och bil. Men någonstans ansåg jag att min värdighet betydde mer. Han försökte övertala mig om att det inte var så farligt att bära slöja. Jo det var det. Jag är svensk. Vi pratade inte så mycket mer om det den närmsta tiden,Vi flyttade ihop. Och letade lägenhet. Jag kommer fortfarande ihåg dagen det tog slut.Idag kan jag ärligt säga att det är det bästa som hänt. Men det ansåg jag inte då. Jag var på jobbet när han ringde och frågade om han skulle hämta mig när jag slutade. Han hade äntligen tagit sitt körkort tack vare mig och mina pengar. Jag skulle få skjuts hem och sa att vi ses där hemma. När jag kom hem kom känslan om att något var fel. Jag hade en byrå ståendes i hallen som jag råkade stöta till när jag kom hem. Och då flög en nyckel på golvet. Min första tanke var varför ligger en nyckel där. Sen kom tanken han måste ha stuckit. Jag öppnade gardroben och alla hans kläder var borta. Jag kan inte beskriva chocken och den stumhet du befinner dig i just i det ögonblicket när det går uppför dig att han bara stuckit utan någon förvarning. Man vet inte var man ska ta vägen. Livet kan förändras på ett ögonblick. Efter den dagen tog det slut. För alltid. Han hade aldrig varit våldsam. Men efter det tog slut tändes det något svart i hans blick. Vi träffades någon gång ibland efter det tog slut. Han berättade att han skulle gifta sig. Och även om det var slut sedan ett tag, reagerade jag på det och blev förbannad.Något han inte kunde ta. Vi blev ovänner och han tog strypgrepp på mig. Men eftersom jag är envis och folk inte ska sätta sig på mig så lätt. Så lusade jag till han och han fick ångest över vad han gjort. Och vid det tillfället insåg jag hur bra det känndes över att det var slut. Hans bror mordhotade mig vid ett tillfälle och skrämde skiten ur mig. Och minns fortfarande en av mardrömmarna jag hade om hur han satte pistolen mot mitt huvud. Som tur var det en bara en mardröm. Jag bröt kontaken med honom och sa till han att aldrig mer kontakta mig. Ändå hör han fortfarande av sig 6 år efteråt. Och vill träffas och prata. Sebbe har ringt upp honom vid antal tillfällen och pratat men han tycks inte förstå att det riktigt är över och att jag inte vill ha något med honom att göra. Sista gången han hörde av sig förklarade jag för honom hur dåligt jag tyckte han behandlade sin fru och sitt barns mor genom att bara höra av sig till mig. Sedan dess har han inte hört av sig. Och vi får hoppas att han inte gör det igen. För nu lever jag med vad jag vet är mitt livs Kärlek Min Sebastian. Min Man.